Nytt försök, men mer än försök. Jag måste bevisa mtt människovärde för mig själv, jag måste. Därför startar disciplinkampanjen 1 mars. Den innebär:

A: inga kompromisser med ättiderna! Lunch mellan 12 och 13, kvällsmat mellan 18 och 20. Inget ät efter kl 20.

B: ta hjälp av stegräknaren och gå 12 000 steg varje dag EXKLUSIVE gym. Prom till och från tåget/jobbet. Dagar utan jobb, gå motsvarande (kolla upp hur många steg det är till tåget) runda innan morgonkaffet.

C: sockerförbud - men det kommer att bli svårt. Ta upp min gamla vana med frukt istället för snarr.

D: mackförbud - det kommer att bli vidrigt svårt. Hårt bröd är dock ok, och veganpålägg.

E: gå till gymet.

F: ät veganskt.

Annat jag ska komma ihåg:

- äta gröt ibland. Havre, bovete, overnite oats.

- för att inte skrämma mig från gymet - lägg joggningen på is ett tag. Gå till gymet och värm upp på crosstrainern, det är ju mindre jobbigt än löpband. Satsa på lyftningen istället och bränn energi genom promenader.

- 1 april kommer jag att känna mig hundra ggr mer awesome.

Imrgon är det dagen före dagen. Gulp.

Jag behöver en ventil. Det här går inte längre. Jag mår sämre och sämre. Det brukar hjälpa att reda ut känslor i text. Jag brukar ofta tiga ihjäl problem - eller tror att jag kan tiga ihjäl problem. Så är det inte. Jag sopar bara under mattan.

Mitt problem är maten. Jag har gått igenom de flesta faser av ätstördhet utom kräkbulimi: övervikt/fetma (oreflekterad), superstrikt bantning (hemlig för alla), veganism/raw food/glutenintolerans (ursäktar att välja bort kaloririk mat), ortorexi (dock med stolthet), grav undervikt (fast aldrig "riktig anorexi"), motionsbulimi (hetsätning med efterföljande extrem motion/träning) och nu de senaste två åren ren hetsätning. Jag har varit sjuk (och är fortfarande) sedan två år vilket gjort att jag inte kan kompensera hetsätningen med träning längre. Det har gjort att jag gått upp plågsamt många kilo i vikt - jag vågar absolut inte väga mig. Jag är rädd för att jag är tillbaka på min forna toppvikt snart om det fortsätter såhär.

Jag vet att det som funkar bäst på mig är regler. Att sätta upp regler för mitt matintag. Det är allt eller inget som gäller för mig. Antingen totalt reglerat eller total anarki, med tre besök på kiosken per dag och ett stort Bregott som tar slut på två dagar. Problemet med det reglerade är att det bara funkar så länge - till slut spricker bubblan på grund av ansträngningen det krävs att disciplinera sig, och allt blir åter kaos.

Jag vet allt som finns att veta om mat, träning, viktminskning, ätstördhet. Jag har gått i terapi och läst fackböcker och romaner. Jag har många vänner, nära och mindre nära, som har eller har haft liknande problematik. Vi har ältat mycket. Jag känner mig själv, jag behöver inte mer kunskap. Jag behöver ork att utöva självdisciplin. Och jag behöver återfå hoppet om att jag kan ta hand om mig själv. Jag tröstäter nämligen inte, jag snarare straffäter. Jag straffar mig själv för att jag är ett odisciplinerat äckel. Får samtidigt en mat-fylla, en fross-orgasm, en kortsiktig njutning. Och efteråt - skammen enorm, och det enda som lättar den är 200 gram choklad.

Idag har jag redan haft två mindre hetssessioner. Jag borstade sedan tänderna klockan 12 och städade därefter nästan hela mitt hem. Så gör jag ofta när jag försöker bryta mina hetsätningar. Städa - så att det blir lite svårare att ägna mig åt det smutsiga beteendet i det rena, ordnade. Sen gick jag ut på en promenad med stavarna. Jag som för bara två år sen sprang 2 mil i veckan blir nu andfådd av 60 minuters rask promenad. Vill gråta, kan inte uppbåda motivation till att kämpa mig tillbaka. Men. Jag ska försöka.

Ikväll har jag ett jobbpass. Det är bra för att jag inte kan ägna kvällarna åt hetsätning, men det är en enorm fara att komma hem halv tolv på kvällen. Jag är trött, uppskruvad, tycker lite synd om mig själv. Är aldrig hungrig (äter på jobbet) men kan ALDRIG motstå frestelsen att sjunka ner på en stol och frossa - vad än jag kan hitta. Havregryn, bregott, strösocker. Macka efter macka. Morgondagens matlåda, i värsta fall. Pasta med olja på. Tills klockan är halv två på natten och min ångest är så stor att jag stupar i säng utan att ens borsta tänderna. Vaknar efteråt med bakfylla och dessutom ångest över att ha sovit bort halva dagen. Tänker att allt ändå är skit och går och köper en burk kakor och en kanellängd för att döva ångesten. Trycker alltihop, får magknip, lägger mig under täcket, vill dö.

Så brukar det se ut. Strax ska jag iväg till kvällsjobbet. Jag ska inte äta ikväll. Jag ska direkt borsta tänderna och lägga mig. Jag ska. För i så fall kommer morgondagen glimra i guld.

Återkommer.